”Enhet och komplementaritet utgör verkligheten”.
Werner Heisenberg, fysiker – en av de viktigaste skaparna av kvantmekaniken och osäkerhetsprincipen
Här kommer en hemlighet: Människan är anledningen till varför späckhuggare nu äter havsuttrar
Att studera naturen avslöjar de djupgående band som upprätthåller den. Varje element kompletterar andra element och tjänar dem, vilket framgår av försörjningskedjan: Växter livnär sig på mineraler, växtätare äter växter och köttätare äter växtätare. Denna kedja innehåller otaliga underkedjor som tillsammans bildar hela försörjningskedjan. I hela denna process påverkar varje element varje annat element och varje förändring i ett av dem kommer att påverka alla andra element i kedjan.
Studier av naturen visar också att varje element som utövar sin funktion, gör det möjligt för ekosystem att upprätthålla balansen mellan de olika delarna i systemet och därmed hålla det friskt. En tankeställande rapport från Irene Sanders och Judith McCabe, fil dr, till det amerikanska utbildningsdepartementet i oktober 2003, visar vad som händer när vi bryter naturens balans:
”1991 sågs en orca – späckhuggare – äta en havsutter. Späckhuggare och uttrar lever normalt fredligt tillsammans. Så vad hände? Ekologer fann att antalet havsaborrar och sill också minskar. Späckhuggare äter inte de fiskarna, men sälar och sjölejon gör det. Sälar och sjölejon är vad späckhuggare vanligtvis äter och deras population hade också minskat. Så berövade sina sälar och sjölejon började späckhuggarna vända sig till de lekfulla havsuttrarna för middag.
Uttrar har alltså försvunnit på grund av att fisken, som de aldrig ätit, har försvunnit. Nu sprider sig krusningen. Uttrar finns inte längre där för att äta sjöborrar, så populationen av sjöborrar har exploderat. Men sjöborrar lever på skogar av kelp, så de tar död på kelpen. Kelp har varit hem för fiskar som måsar och örnar lever på. Liksom späckhuggare, kan måsar finna annan föda, men örnar kan inte det, så de får problem.
Allt detta började med att mängden havsabborre och sill minskade. Varför? Jo, japanska valfångare har dödat de valarter som äter de mikroorganismer som föder pollock [en typ av köttätande fiskar]. Med mer fisk att äta frodas pollock. I sin tur attackerar de havsabborrarna och sillen som var sälarnas och sjölejonens föda. På grund av den minskade populationen av sjölejon och sälar måste späckhuggarna vända sig till uttrarna”.
Den häpnadsväckande skillnaden mellan människa och natur
Av det ovanstående kan vi se att naturen består av ömsesidiga förbindelser som skapar balans, kongruens och harmoni. Men människor fungerar inte på detta ömsesidiga sätt, varken sinsemellan eller mellan sig och naturen. Eftersom människan är en del av naturen, kastar bristen på kongruens hela systemet ur balans, som exemplet om späckhuggarna visar. Medan hela naturen följer principen om ömsesidigt ansvar – ge vad du kan och få det du behöver, fungerar människor motsatt – ta vad du kan och ge det du måste. Vi människor utnyttjar varandra och vi alla – som mänsklighet – exploaterar naturen. I själva verket har vi i det närmaste utarmat vår planets resurser.
Ett larm höjs av G. Tyler Miller och Scott Spoolman som i sin bok, Living in the Environment: Principles, Connections, and Solutions (Att leva i miljön: principer, samhörighet och lösningar) konstaterar: ”Våra ekologiska fotavtryck använder redan lika mycket förnybara resurser som en fjärdedel av planeten Jorden och kommer troligen runt 2050 att använda lika mycket som Jorden gånger två. Med andra ord lever vi ohållbart och förbrukar jordens naturkapital. Ingen vet hur länge vi kan fortsätta på den inslagna vägen, men varningsklockorna ringer”.
Detta och mer därtill visar att människor har blivit en cancerliknande tumör i naturen. Mänskligheten ”suger upp” allt för egen räkning, oavsett omgivning. Men, precis som cancer dör tillsammans med organismen den attackerar, kommer också mänskligheten att göra det, om den inte förändrar sig själv och blir ett hälsosamt organ i naturens organism.
Således är den största utmaningen för oss – för hela mänskligheten på 2000-talet – att hitta ett sätt att anpassa oss till naturens fint balanserade och intrikata integrala system. Denna anpassning är ett måste för att säkra vår överlevnad.
Skrivet av Michael Laitman
Michael Laitman är en global tänkare, som brinner för att få till en förändring i samhället genom en ny global utbildning, vilken han ser som nyckeln till att lösa de mest angelägna frågorna i vår tid. Han är grundare av ARI-institutet, professor i ontologi & kunskapsteori, fil dr i filosofi, MSc i medicinsk biocybernetik.
