”Att reparera världen betyder att reparera utbildningen”.
Janusz Korczak, utbildare
Hur barn lyckas bäst tillsammans
Vi har utvecklats till en globalt samordnad och ömsesidigt beroende värld, där våra tidigare metoder och verktyg, baserade på en fragmenterad, isolerad, hänsynslöst konkurrerande världsbild, har blivit föråldrade och till och med skadliga.
I ett sådant radikalt nytt system beror vår framtid på hur vi utbildar våra barn, inte oss själva. Av denna anledning är det lämpligt att införa några av de grundläggande principerna för barns utbildning i den nya världen.
Först och främst har vi skolan. Syftet med skolan i den nya världen är inte bara att inskärpa kunskap så att barnetkommer att klara ett test. Snarare ska skolan fostra barn till att bli en människa, eller ännu bättre, human. Barn bör utbildas om vilken typ av värld de kommer att leva i när de blir vuxna. De behöver få verktyg för att vara de sammanlänkade och kommunikativa personer som vi strävar efter att lära vuxna att vara, kunna konstruera genuina och varaktiga relationer med ömsesidigt ansvar.
Detta kommer att åstadkommas genom att inrätta en prosocial miljö i skolan och – mycket viktigt – en miljö som är positiv till skolan hemma. I stället för att lära sig att vara bäst i sin klass, måste barn lära sig att bygga ett samhälle där alla barn är sammanlänkade med varandra, där atmosfären är en av vänskap och jämlikhet. De kan börja exempelvis med att sitta i cirklar i stället för i rader med separata skrivbord. De kan utbildas genom lekar som visar hur mycket kraft och känsla av tillhörighet denna form av studier erbjuder.
Konceptet för social inlärning snarare än individuellt lärande, är inte ett teoretiskt grepp. Det har prövats många gånger med upprepad framgång, till den grad att man måste undra hur vi kan ha varit omedvetna om dess uppenbara fördelar så länge.
I en essä som heter An Educational Psychology Success Story: Teorin om socialt ömsesidigt beroende och kooperativt lärande” presenterar professorerna vid University of Minnesota, David W. Johnson och Roger T. Johnson, övertygande argument för teorin om ”socialt samspel”.
Johnson och Johnson jämförde effekten av kooperativt lärande med det vanligtvis använda individuella, konkurrensmässiga lärandet. Resultaten var entydiga. När det gäller individuell ansvarsskyldighet och personligt ansvar drog de slutsatsen;
”Det positiva ömsesidiga beroende som binder samman gruppmedlemmar antas leda till ansvarskänslor för (a) att slutföra sin del av arbetet och (b) underlätta arbetet för andra gruppmedlemmar. Dessutom, när en persons prestation påverkar resultatet för medarbetare, känner sig personen ansvarig för medarbetarnas välbefinnande likväl som för sitt eget. Att misslyckas själv är dåligt, men att få andra att misslyckas samtidigt är värre”.
Med andra ord, positivt ömsesidigt beroende gör individualister till omtänksamma och samarbetande människor, raka motsatsen till den nuvarande trenden där överdriven individualism når nivån för narcissism.
Ett nytt revolutionerande sätt för lärare att interagera med studenter
I kollaborativt lärande är lärarens roll inte att diktera materialet, utan framför allt att vägleda barnen. De ska uppfatta läraren som en vuxen vän, likväl som en kunnig person. Lärare och studenter ska sitta tillsammans i en cirkel, i samma höjd och diskutera som jämlikar. Här ersätts överlägsenhet och kontroll med subtil vägledning för att hjälpa barn att upptäcka saker på egen hand, genom överläggning eller genom sina gruppinsatser.
Barnen lär sig att överväga, dela åsikter och att argumentera, samtidigt som man respekterar varandra för sina personliga meriter och unikhet. Detta gör att var och en av dem kan uttrycka sina tankar fritt och upptäcka varje elevs speciella egenskaper. På det här sättet kommer barnen att expandera sin världsbild och ta emot nya idéer och perspektiv.
Genom att upprepa denna typ av lärande, lär sig barn att uppskatta samhörigheten mellan varandra som sin viktigaste tillgång, eftersom detta är vad som ger dem all den kunskap och kraft de besitter. De börjar uppskatta att endast lyckas tillsammans med andra och att varje persons värde mäts, inte genom individuell spetskompetens, utan genom bidragandet med sin spetskompetens för gruppens framgång.
Studiegrupperna kommer att vara relativt små och varje grupp kommer att få sällskap av en eller två barn som är två till tre år äldre än dem. De äldre barnen kommer att fungera som instruktörer. På grund av barns naturliga benägenhet att kopiera äldre barn, kommer de faktiskt att vara de bästa lärarna eftersom eleverna naturligt kommer att försöka efterlikna dem. De äldre barnen som undervisar har också mycket att vinna – en större förståelse för materialet, en djupare förståelse av sig själva och en möjlighet att bidra till samhället och vinna dess gillande.
Disciplinering av barn kommer att behandlas mycket annorlunda än i dagens skolor. När det uppstår fall av dåligt uppförande, kommer barnen själva tillsammans med de vuxna och professionella, att bestämma hur man ska hantera situationen. Barn måste lära sig konstruktivt kritiskt tänkande, och i analys av situationer med små kriser finns stora möjligheter att lära sådant tänkande. Om ett barn missköter sig, kommer klassen att samlas och diskutera vad som bör göras och hur man kan förhindra att det upprepas.
Diskussionen skulle inte vara en teoretisk process. Snarare kommer barn (inte de som diskuteras) att simulera situationen och rapportera till klassen hur de kände sig, vad som drev dem att bete sig som de gjorde och så vidare. De kommer sedan att föra en gruppdiskussion där alla barnen deltar, så att när ett beslut fattas har alla barn faktiskt ”upplevt” att vara alla parter i händelsen. De kan således fatta beslut på ett mycket mer precist, men ändå medkännande och förstående sätt.
Sådana diskussioner lär barnen att tänka på frågor ur olika synvinklar och veta att det är okej och även naturligt att ha många synpunkter om samma fråga. Dessutom, genom upprepad simulering och granskning av idéer ur olika synvinklar, kommer barnen att lära sig att förvänta sig att ändra sin uppfattning, ångra sig, erkänna misstag och rättfärdiga sina vänners synpunkter snarare än sina egna.
Hur praktiska erfarenheter berikar barns utveckling
Minst en gång i veckan kommer barnen att åka på utflykter och turer för att hjälpa dem att lära känna den värld de lever i, på ”nära håll”. Rekommenderade utflykter skulle omfatta platser de vanligtvis inte får se och lära om, såsom banker, polisens högkvarter, museum av alla slag, fabriker och domstolar.
Varje sådan utflykt kommer att föregås av information om den plats de kommer att besöka, vad de kan förvänta sig att hitta, vad de redan vet om denna plats, dess roll i deras liv och hur väl den utför sin roll, hur det gynnar samhället, vilka som jobbar där och vilken typ av utbildning och skolgång man behöver för att arbeta där. Efter besöket kommer barnen att diskutera och dela med sig av sina erfarenheter och lärdomar från utflykten, eftersom man berikar varandra med sina insikter.
De kommer att lära sig att världen är integrerad och sammanlänkad via praktiska erfarenheter, genom att helt enkelt visa olika platser, deras funktioner i våra liv och deras kopplingar till andra platser som påverkar deras liv. Denna information är avgörande för ett barns förtroende och förberedelse för livet utanför skolan.
Ett annat viktigt stöd i lärandet är videokameran. Det rekommenderas att alla lektioner – som inte är ”lektioner”, utan diskussioner och grupparbeten – dokumenteras på video. Barn vänjer sig snabbt vid närvaron av kameran och kommer att bete sig naturligt. Detta ger dem möjlighet att se sig själva från sidan genom att spela upp händelser som kräver särskild uppmärksamhet. Om man tittar på en video av en situation, kan de mer tydligt analysera hur de fungerade som grupp, hur de hanterade störningar och hur de relaterade till varandra. Följaktligen kan de bedöma sig själva och sina relationer med andra och se var de är framgångsrika och vad de behöver förbättra.
Med en sådan revolutionerande ny studiemetod kommer nästa generation inte bara att få kunskap om den globala verklighet de lever i, de når den, blir en del av den, blir partners med den.
Skrivet av Michael Laitman
Michael Laitman är en global tänkare, som brinner för att få till en förändring i samhället genom en ny global utbildning, vilken han ser som nyckeln till att lösa de mest angelägna frågorna i vår tid. Han är grundare av ARI-institutet, professor i ontologi & kunskapsteori, fil dr i filosofi, MSc i medicinsk biocybernetik. Du hittar honom på Google+, YouTube and Twitter
