“Utbildning är vad som återstår efter att man har glömt bort allt man lärt sig i skolan”. (Albert Einstein).
Dagens skolor engagerar sig inte i verklig, väsentlig uppbyggnad. Istället ger skolor i dag barnen de verktyg som behövs för högskoleantagning, medan man tvingar dem att memorera kollossala mängder material. Den mycket behövliga och önskade bildning som våra utbildningssystem en gång lovade är nästan helt obefintlig.
Bildningens natur kräver av oss att lära ett barn hur man blir sant mänsklig, hur man klarar av livet, hur man lyckas och det viktigaste av allt, hur man blir lycklig. Den största nationella studentundersökningen “Vad elever tänker,” publicerad i November 2008 av det amerikanska forskningsföretaget Pearson och Quagila Institute, fastslår att endast en tredjedel av eleverna i USA tror att skolans lektioner hjälper dem att förstå det dagliga livet bättre.
Kanske är det därför barn inte relaterar särskilt bra till vad de lär sig i skolan och går till skolan med en längtan efter att skoldagen ska ta slut, snarare än att ivrigt se fram emot nästa äventyr av lärande. Som vanligt med barn är de långt mer utvecklade än tidigare generationer. Våra barn i dag lever och andas den globala världen, medan vi försöker tvinga dem till den sinnesstämning som rådde i våra förflutna generationers separerade värld.
Snarare än att fortsätta med detta tvång att bevara skämda pedagogiska modeller, måste våra utbildningssystem ändra kurs för att hjälpa barn förvärva de sociala färdigheter som behövs för att övervinna utanförskapet, misstänksamheten och misstron som finns i överflöd i dagens samhälle.
Detta betyder inte att vi ska sluta ge barnen nödvändig kunskap, utan det betyder att lektionerna måste bli en del av ett komplett program vars mål är att hjälpa barnen förstå hur man använder kunskap till sin fördel när man lämnar klassrummet.
Till exempel: För att göra ett ämne som biologi mest tillämpligt för dagens integrerade värld, kan vi använda det för att illustrera och förklara det ömsesidiga beroendet mellan celler i en organism eller i något annat naturligt system, sedan länka dessa naturliga system till dagens mänskliga samhälle och jämföra kunskapen från naturen med samhälleliga konstruktioner i vår värld. Med ett ämne som historia kan vi visa hur det mänskliga egot på ett positivt sätt för oss till stora framgångar och utvecklingen av spännande teknik, men hur det samtidigt, genom människans missbruk av egot, är orsaken till de krig och tragedier som har drabbat oss genom historien.
Genom ämnet geografi kan vi diskutera globaliseringen och presentera de intrikata och expansiva banden mellan länderna. Genom att presentera ämnen som dessa på ett sätt som tydligt visar vår globaliserade värld, kommer barn lätt att förstå att vi alla är helt beroende av varandra och att detta ömsesidiga beroende är ett positivt resultat av evolutionen som flödar direkt från naturens lagar. När det gäller det populära ämnet idrott, kan vi använda de begrepp som finns i lagspel för att ge barnen djupgående förståelse av fördelarna med samarbete och lagarbete, som ytterligare visar de roliga och positiva aspekterna av vårt ömsesidiga beroende.
Vid sidan av dessa åtgärder föreslår jag att man till läroplanen lägger till flera timmar i veckan som kretsar kring det ämne som intresserar eleverna mest: dem själva. Detta kommer att innefatta att besvara vanliga frågor som “Varför måste jag gå till skolan?” Detta kommer att hjälpa till med att förklara barnets känslomässiga struktur — källan till de begär och de impulser som uppstår i dem. Vi måste lära dem hur man övervinner egot som finns i alla och som separerar oss. Vi behöver ägna åtskillig tid åt att fokusera på barnen själva.
Det är viktigt att hela denna process inkluderar rikligt med spel, lekar, videoklipp och alla typer av exempel. Dessutom måste den matcha den intellektuella nivån och takten hos 2000-talets barn. Bortsett från de vanliga ämnena bör skolorna inkludera praktisk träning i de ämnen som verkligen intresserar barnen: internet, musik, fotografering, film, skrivande, grafik etc.
En familj
Ändå finns det fortfarande något mycket mer grundläggande som behöver ändras i dagens utbildningssystem. För närvarande uppmuntrar systemet eleverna att lyckas ensam och att tävla mot varandra. Denna metod gör att eleverna inte bara vill lyckas, utan oundvikligen gör att de vill att deras kamrater ska misslyckas. Detta tillvägagångssätt, rotat i dem sedan barndomen, är direkt ansvarigt för (bland annat) den finansiella kris vi nu upplever och kommer att följa dem resten av deras liv.
För att uppfostra en generation med en form av beteende som matchar de integrerande systemen i naturen, måste klassrummet förvandlas till ett minisamhälle, där varje elev känner och förstår vad man vinner på att bidra till hela samhällets framgång (det vill säga klassens framgång). En klass kommer att ges kollektiva betyg och övningar och var och en av eleverna kommer att tillåtas att bidra till betyget inom det område som bäst passar studentens naturliga färdigheter och spirande personliga uttryck. Således kommer eleverna att upptäcka och känna att de har en särskild roll och uppgift i den övergripande framgången. Klassen kommer att bli en liten familj där alla känner sig naturligt sammanlänkade och beroende av varandra.
Utbildarens visdom ligger i förmågan att förvandla klassen till ett samhälle av barn som ständigt påverkar var och en av dess medlemmar positivt, medan utbildaren som vägledare förblir “i bakgrunden”. En sådan inställning till utbildning gör utbildaren långt mer betydelsefull i barnens ögon, inte genom kontroll och dominans, utan på grund av den visdom och livskunskap som han eller hon ger dem, vilket gör att barnen får en riktigt bra uppfostran.
