”En människa är en del av det hela som av oss kallas ‘universum’ …Vi upplever oss själva, våra tankar och känslor som något separat från resten, en slags medvetandets optiska illusion”.
Albert Einstein, skrivelse daterad 1950
Hur Big Bang utvecklade något som kallas ”ömsesidigt ansvar”
Låt oss ta en kort paus från livets trängsel och larm i denna postmoderna, självberättigande era och titta på var begreppet ömsesidig garanti kommer ifrån. Djupt i hjärtat av det stora universum ligger en spiralformad galax som inte utmärker sig nämnvärt. Inuti den finns en stjärna med genomsnittligt utseende med omgivande planeter och asteroider, precis som många andra stjärnor i universum.
Men på den tredje planeten från stjärnan finns ett fenomen som inte finns på andra planeter – kanske inte på någon annan än just den planeten, dock är universum för stort för att veta med säkerhet. Det fenomenet kallas ”liv”.
Livet är en märklig företeelse eftersom det är dynamiskt och förändras konstant. Däremot ändras det inte slumpmässigt, utan snarare i en mycket tydlig riktning: från simplex till komplex och från separation till integration. En publikation från MIT Haystack Observatory – ett astronomiskt observatorium ägt av Massachusetts Institute of Technology – förklarar att ”universum dominerades av strålning” och att efter Big Bang ”…kombinerades kvarkar för att bilda baryoner (protoner och neutroner). När universum var tre minuter gammalt hade det kylts tillräckligt för att dessa protoner och neutroner skulle kunna kombineras till en kärna”.
Från denna början, fortsatte processen av ökad integration och komplexitet med bildandet av galaxer, stjärnor och planeter. På åtminstone en av dessa planeter fortsatte processen bortom mineralnivån till den organiska nivån, som vi känner som ”liv”. Detta blev möjligt när organiskt material kombinerades på ett sätt som gav det en unik kvalitet: självreplikation. När de fortsatte att gå samman i synk med evolutionens bana växte de sig ännu mer sofistikierade, lärde sig specifika uppgifter och sedan att utföra dessa uppgifter till förmån för hela församlingen av celler (eller molekyler inuti en cell). De förlitade sig på resten av elementen i gruppen för försörjning av sina behov, medan de fortsatte att bidra med sina unika funktioner till förmån för alla andra. Dessa kolonier av celler var naturens första exempel på ömsesidigt ansvar och principerna som gällde dem för miljarder år sedan gäller än i dag, för varje levande ting.
Ömsesidigt ansvar kan revolutionera det mänskliga samhället
Efter cirka fyra miljarder år dök mänskligheten upp på jorden. Till skillnad från resten av naturen känner vi människor att vi är distinkta, separerade från alla andra aspekter av naturen. Vi känner att vi är överlägsna – inte en del av hela systemet, utan ovan det. Den egenskap som mänskligheten verkligen har infört i naturens system är känslan av självberättigande. Alla andra djur, växter och mineraler utför sina uppgifter enligt naturens diktat, genom instinkter och förvärvade beteenden. Vi, å andra sidan, har friheten att välja att arbeta för vårt eget intresse eller, alternativt, för andras skull i vårt samhälle.
Om vi tittar på naturen kommer vi att se, att det verkligen är till större förmån för individen att välja ömsesidigt ansvar och föredra samhällets intressen framför egenintresse. Ta människokroppen till exempel, vi ser här att ingen cell kan existera om den enbart agerar för sin egen skull. Likaså kan ingen människa existera ensam, bara bry sig om sig själv. Föreställ dig: sju miljarder människor på jorden som brukar marken, men var och en gör det bara för sin egen skull, gräver brunnar och pumpar vatten bara till sig själv, jagar för föda och förser bara sig själv med kläder. Vad skulle hända med vårt samhälle? Vad skulle verkligen hända med oss?
Följaktligen är det egenintresse som tvingar oss att arbeta tillsammans. Ändå finns det något inom oss som uppmanar oss att arbeta för egen räkning, som ser ut att förbise vårt faktiska ömsesidiga beroende.
För att återgå till exemplet med den mänskliga kroppen; på en konferens i Tokyo i november 2005 förklarar evolutionsbiologen Elisabet Sahtouris vältaligt begreppet ömsesidigt beroende mellan självcentrerade element: ”I din kropp har varje molekyl, varje cell, varje organ… egenintresse. När varje nivå… visar sitt egenintresse, tvingar det fram förhandlingar mellan nivåerna. Detta är naturens hemlighet. Varje ögonblick i kroppen för dessa förhandlingar ditt system till harmoni”.
Den enorma fördelen av att integrera med naturen
Om vi kan se att evolutionens förlopp fortsätter i dag – det vill säga, det upphörde inte för att homo sapiens dök upp, skulle vi inse att riktningen från simplex till komplex och från separation till integration fortsätter att vara naturens kurs. Den enda skillnaden mot tidigare är att även om den mänskliga arten aldrig tvingas att integreras, är nu förutsättningarna ”mogna” för oss att frivilligt välja integration framför separation. Om vi väljer rätt – att integrera, kommer responsen från naturen att vara positiv: ett liv i harmoni, balans och välstånd.
Av detta följer att den process genom vilken världen har globaliserats – som i en global by – inte är en unik händelse, utan en naturlig förlängning av de nästan 14 miljarder år av evolution som började med Big Bang. Kriserna som mänskligheten upplever i dag är inte en civilisationens kollaps, utan framväxten av en ny fas i mänsklighetens utveckling – där även mänskligheten blir en enda enhet som är medveten om sin samhörighet och verkar i harmoni med den. När vi uppnår detta medvetande, kommer vi att vara en en enda organism där varje organ verkar till förmån för helheten och där helheten svarar ömsesidigt genom att sörja för organens alla behov. Detta är det mycket önskvärda tillståndet av ömsesidigt ansvar!
Skrivet av Michael Laitman
Michael Laitman är en global tänkare, som brinner för att få till en förändring i samhället genom en ny global utbildning, vilken han ser som nyckeln till att lösa de mest angelägna frågorna i vår tid. Han är grundare av ARI-institutet, professor i ontologi & kunskapsteori, fil dr i filosofi, MSc i medicinsk biocybernetik.
